En kamp för medborgarrätt

Vilket värde har en människa, som av någon annan vållats en svår hjärnskada? Man skulle kunna mäta det genom vilka resurser samhället genom sjukvården lägger ner för att personen ska bli återställd. Det har varierat genom tiderna, men fram till den 1 januari 1994, när LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, trädde ikraft var uppenbarligen inte värdet särskilt stort, så gott som inget alls. Det existerade formellt inte ens någon definierad personkrets och inte några behandlingsformer.

Man kunde rädda liv genom utvecklade kirurgiska och neurologiska behandlingsformer, men sen man räddat dödsfallsstatistiken fanns ingen fortsatt behandling. Det var det värde man satte på en människa på höjden av sin levnadsbana med familj och barn att försörja. För att slippa lägga ner resurser och pengar på rehabilitera personen och försöka hjälpa hans familj att fortsätta hålla samman och därmed förebygga katastrofala följder stängde man in den som fått en hjärnskada på en långvårdsavdelning eller annan sluten vård, tog ifrån honom alla rättigheter, omyndigförklarade honom och gjorde därmed alla tänkbara försök omöjliga.

Att omyndigförklara en person är i och för sig ett idiotsäkert sätt att hindra en person att bli återställd, oavsett vilken skada eller sjukdom han har. För att göra det ännu mer idiotsäkert att slippa lägga ner resurser på en person, som man, efter att ha räddat honom till "livet", inte ansåg vara rehabiliterbar, stängde man in honom tillsammans med åldringar, senildementa, gravt utvecklingsstörda och psykotiska. Inte ens den allra friskaste och psykiskt starkaste person kunde undgå att själv bli psykotisk i den miljön.

Den här bloggen handlar om handikapphistoria, inte hela handikapprörelsens historia, även om den är nog så beklämmande för svensk social- och sjukvård och den svenska attityden till människor som är lite annorlunda, utan en motsvarighet i modern tid - 90-talet, Hjärnans decennium, då det lagstiftades att det existerade en sådan typ av skador och att de inte längre skulle spärras in. Vad man däremot inte gjorde var att ge dem som redan spärrats in möjlighet att få sina ärenden omprövade, diagnosen tillrättalagd och en ny möjlighet att leva det liv, som räddats.

Alla de, som under åren "räddats till livet", men inte tillerkänts rätten att leva det och deras familjer som krossats, är väl värda en omtanke i tider då man firar alla helgon med ett ljus.

Jag heter Bengt Stenström