En skamfläck på ett demokratiskt samhälle

Omsorgslagen, ett sorgebarn som avskaffats men lever kvar under täckmantel.

Socialministern i den borgerliga regeringen på nittiotalet, Bengt Wästerberg, fick i uppgift att arbeta fram en ny lag, som skulle ersätta Omsorgslagen. Man ville bli kvitt förmynderiet inom vårdsektorn och slå in på en linje, som skapade förutsättningar för människor att efter en skada eller sjukdom bli återställda både fysiskt och socialt. Fram tills dess hade de som av en eller annan anledning rubricerats som kroniskt sjuka eller skadade inte betraktats som möjliga att rehabilitera eller värda att lägga ner stora resurser på. Istället hade man byggt upp institutioner och långvårdsinrättningar för att förvara de här personerna åtskilda från samhället i övrigt och omyndigförklarat dem. Det i sin tur blev dels en oerhört stor organisation med tiden och hindrade dem, som i själva verket hade förutsättningar att bli återställda, fast det tog längre tid.

Sverige, det sociala föregångslandet, spärrade in dem, som för en tid förlorat förmågan att tala i egen sak, tog ifrån dem rätten att överklaga ett felaktigt beslut och gömde undan dem både i fysisk och juridisk bemärkelse, eftersom sekretesslagarna var speciella och därför kunde varken de internerade påtala en felbehandling eller av utomstående kunna få hjälp, eftersom ingen fick ta del av patientjournaler och andra handlingar, som legat till grund för interneringen.

Det här var samtidigt ett system, som inbjöd till att missbrukas. Inom en familj kunde till exempel två syskon på olika sätt totalt manövrera ut ett tredje, som man kanske tyckte tog för mycket av ett framtida arv eller på annat sätt ansågs obekväm, för att främja egna ekonomiska och andra intressen. Vad som krävdes var intyg, som påvisade psykiska förändringar av sjukligt slag och intagning för psykiatrisk vård.

Den som vållat någon en skada kunde med de rätta kontakterna komma undan stora skadestånd genom att få till stånd en rubrik på ett sjukvårdsärende, en hjärnskada med afasi som följd till exempel, som talade om att effekterna var psykotiska besvär, som kanske till och med påstods ha förekommit före skadan. Intagning på långvård, anstalt eller sluten psykiatrisk vård gjorde det omöjligt för den drabbade att få rättelse och riktigt skadestånd.

En slipad försäkringsjurist kunde genom sina erfarenheter och kontakter manövrera ut en person, som drabbats av en skadas, som erkänts som försäkringsfall, genom att först förleda honom till att skriva under en slutuppgörelse innan skadeeffekterna slutgiltigt blivit möjliga att bedöma eller påverka utredningen till att ge tillfällig psykisk obalans under ett rehabiliteringsförlopp överskuggande betydelse och ge upphov till sluten psykiatrisk vård och därigenom hindra honom från att ställa skadeståndsanspråk för de verkliga skadeeffekterna, exempelvis afasi, minnesförlust eller andra kognitiva funktionsnedsättningar.

Varför var det nu så här? Jo, den som lades in på långvården, anstalt eller sluten psykiatrisk vård fråntogs rätten att ta del av sin patientjournal och andra handlingar i sjukvårdsärendet. Uppgiftslämnare kunde bidra med vilka fantasifulla uppgifter som helst, eftersom de var och är sekretessskyddade enligt lag. För att få gehör för totalt vilseledande uppgifter gällde det alltså att ge behandlande läkare intryck av uppriktig välmening och god social förankring. Uppgifterna skulle aldrig behöva redovisas öppet och läkaren som tagit emot dem hade givetvis anledning att skydda dem och sig själv.

Vad betyder det att Omsorgslagen upphävdes? Möjligheterna att omyndigförklara en person begränsades, men möjligheterna ett missbruka den kvarstår. Genom den nya lagen LSS definierades nya grupper, som tidigare saknat adekvata behandlingsformer och de tillskrevs formellt rätten till stöd och service för att kunna leva i möjligaste mån ett sjävständigt liv. Stöd i form av personlig assistent och hjälpmedel når dock långt ifrån upp till den kvalitet, som det finns all rätt att kräva. Assistenternas kompetens är otillräcklig på grund av låga krav på utbildning och hjälpmedel förskrivs bara i mycket blygsam utsträckning och med bristande pedagogik som stöd.


Jag heter Bengt Stenström