En skamfläck på ett demokratiskt samhälle

Omsorgslagen, ett sorgebarn som avskaffats men lever kvar under täckmantel.

Socialministern i den borgerliga regeringen på nittiotalet, Bengt Wästerberg, fick i uppgift att arbeta fram en ny lag, som skulle ersätta Omsorgslagen. Man ville bli kvitt förmynderiet inom vårdsektorn och slå in på en linje, som skapade förutsättningar för människor att efter en skada eller sjukdom bli återställda både fysiskt och socialt. Fram tills dess hade de som av en eller annan anledning rubricerats som kroniskt sjuka eller skadade inte betraktats som möjliga att rehabilitera eller värda att lägga ner stora resurser på. Istället hade man byggt upp institutioner och långvårdsinrättningar för att förvara de här personerna åtskilda från samhället i övrigt och omyndigförklarat dem. Det i sin tur blev dels en oerhört stor organisation med tiden och hindrade dem, som i själva verket hade förutsättningar att bli återställda, fast det tog längre tid.

Sverige, det sociala föregångslandet, spärrade in dem, som för en tid förlorat förmågan att tala i egen sak, tog ifrån dem rätten att överklaga ett felaktigt beslut och gömde undan dem både i fysisk och juridisk bemärkelse, eftersom sekretesslagarna var speciella och därför kunde varken de internerade påtala en felbehandling eller av utomstående kunna få hjälp, eftersom ingen fick ta del av patientjournaler och andra handlingar, som legat till grund för interneringen.

Det här var samtidigt ett system, som inbjöd till att missbrukas. Inom en familj kunde till exempel två syskon på olika sätt totalt manövrera ut ett tredje, som man kanske tyckte tog för mycket av ett framtida arv eller på annat sätt ansågs obekväm, för att främja egna ekonomiska och andra intressen. Vad som krävdes var intyg, som påvisade psykiska förändringar av sjukligt slag och intagning för psykiatrisk vård.

Den som vållat någon en skada kunde med de rätta kontakterna komma undan stora skadestånd genom att få till stånd en rubrik på ett sjukvårdsärende, en hjärnskada med afasi som följd till exempel, som talade om att effekterna var psykotiska besvär, som kanske till och med påstods ha förekommit före skadan. Intagning på långvård, anstalt eller sluten psykiatrisk vård gjorde det omöjligt för den drabbade att få rättelse och riktigt skadestånd.

En slipad försäkringsjurist kunde genom sina erfarenheter och kontakter manövrera ut en person, som drabbats av en skadas, som erkänts som försäkringsfall, genom att först förleda honom till att skriva under en slutuppgörelse innan skadeeffekterna slutgiltigt blivit möjliga att bedöma eller påverka utredningen till att ge tillfällig psykisk obalans under ett rehabiliteringsförlopp överskuggande betydelse och ge upphov till sluten psykiatrisk vård och därigenom hindra honom från att ställa skadeståndsanspråk för de verkliga skadeeffekterna, exempelvis afasi, minnesförlust eller andra kognitiva funktionsnedsättningar.

Varför var det nu så här? Jo, den som lades in på långvården, anstalt eller sluten psykiatrisk vård fråntogs rätten att ta del av sin patientjournal och andra handlingar i sjukvårdsärendet. Uppgiftslämnare kunde bidra med vilka fantasifulla uppgifter som helst, eftersom de var och är sekretessskyddade enligt lag. För att få gehör för totalt vilseledande uppgifter gällde det alltså att ge behandlande läkare intryck av uppriktig välmening och god social förankring. Uppgifterna skulle aldrig behöva redovisas öppet och läkaren som tagit emot dem hade givetvis anledning att skydda dem och sig själv.

Vad betyder det att Omsorgslagen upphävdes? Möjligheterna att omyndigförklara en person begränsades, men möjligheterna ett missbruka den kvarstår. Genom den nya lagen LSS definierades nya grupper, som tidigare saknat adekvata behandlingsformer och de tillskrevs formellt rätten till stöd och service för att kunna leva i möjligaste mån ett sjävständigt liv. Stöd i form av personlig assistent och hjälpmedel når dock långt ifrån upp till den kvalitet, som det finns all rätt att kräva. Assistenternas kompetens är otillräcklig på grund av låga krav på utbildning och hjälpmedel förskrivs bara i mycket blygsam utsträckning och med bristande pedagogik som stöd.


Jag heter Bengt Stenström

En kamp för medborgarrätt

Vilket värde har en människa, som av någon annan vållats en svår hjärnskada? Man skulle kunna mäta det genom vilka resurser samhället genom sjukvården lägger ner för att personen ska bli återställd. Det har varierat genom tiderna, men fram till den 1 januari 1994, när LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, trädde ikraft var uppenbarligen inte värdet särskilt stort, så gott som inget alls. Det existerade formellt inte ens någon definierad personkrets och inte några behandlingsformer.

Man kunde rädda liv genom utvecklade kirurgiska och neurologiska behandlingsformer, men sen man räddat dödsfallsstatistiken fanns ingen fortsatt behandling. Det var det värde man satte på en människa på höjden av sin levnadsbana med familj och barn att försörja. För att slippa lägga ner resurser och pengar på rehabilitera personen och försöka hjälpa hans familj att fortsätta hålla samman och därmed förebygga katastrofala följder stängde man in den som fått en hjärnskada på en långvårdsavdelning eller annan sluten vård, tog ifrån honom alla rättigheter, omyndigförklarade honom och gjorde därmed alla tänkbara försök omöjliga.

Att omyndigförklara en person är i och för sig ett idiotsäkert sätt att hindra en person att bli återställd, oavsett vilken skada eller sjukdom han har. För att göra det ännu mer idiotsäkert att slippa lägga ner resurser på en person, som man, efter att ha räddat honom till "livet", inte ansåg vara rehabiliterbar, stängde man in honom tillsammans med åldringar, senildementa, gravt utvecklingsstörda och psykotiska. Inte ens den allra friskaste och psykiskt starkaste person kunde undgå att själv bli psykotisk i den miljön.

Den här bloggen handlar om handikapphistoria, inte hela handikapprörelsens historia, även om den är nog så beklämmande för svensk social- och sjukvård och den svenska attityden till människor som är lite annorlunda, utan en motsvarighet i modern tid - 90-talet, Hjärnans decennium, då det lagstiftades att det existerade en sådan typ av skador och att de inte längre skulle spärras in. Vad man däremot inte gjorde var att ge dem som redan spärrats in möjlighet att få sina ärenden omprövade, diagnosen tillrättalagd och en ny möjlighet att leva det liv, som räddats.

Alla de, som under åren "räddats till livet", men inte tillerkänts rätten att leva det och deras familjer som krossats, är väl värda en omtanke i tider då man firar alla helgon med ett ljus.

Jag heter Bengt Stenström